Alltså. Rampljuset.

Jag får bara ångest över att läsa det som står där. Handlar det inte om hur fantastisk någons blogg är, hur mycket de äääälskar att shoppa eller hur roligt det är att läsa om just deras vardag, så står det hur jobbigt de har det och de bara mååååste skriva ut om sina känslor, låta alla ta del av hur just DE klarar livet.

Jag orkar inte. Det känns jävulusiskt attention whore och jag förstår inte hur man vill lägga ut sitt liv på det sättet. Fattar verkligen inte. "KOM OCH LÄS OM MIN PISSIGA TILLVARO!!!" "JAAA! KOMMER PÅ DIREKTEN!"

Varför bloggar jag egentligen?

Jag cyklade till och från skolan idag!!!! Det var skönt, vill jag lova. Kände mig dock lite lökig resten av förmiddagen, men det är OK.

Jympade gjorde jag med idag. Oojaa, gudars vad jag jympade. Jympa med J. En Gävla skillnad. Heh. Friskis <3

Har typ en massa träningsvärk i rumpan, men det leder ba till ett tight ass = Most Awesomenessiga Evur.

Och jaa, mer då. Har det mysigt med gammfolket här i veckan. Himla trevligt att prata med dem. Jag har blivit en sån gammfolktjej som ba vill hälsa på farfar och farmor och mormor och morfar och jag uppskattar att Saras föräldrar bor hos oss i veckan. Faktiskt.

Trodde jag aldrig.

Nu ska jag snart bege mig till Morgs för trerätters med vännerna. KOmmer bli awesome, särskilt med de snygga färgerna vi ska klä oss i heehhheheheeee.

Ahmehn.

Idag ska vi hedra våra mammor. Inte för att det står i almanackan. Inte för att de fyller år eller har namnsdag. 

Utan därför att vi har dem.

För de kan dö. När som helst. Försvinna ur våra liv för alltid. De kommer aldrig mer väcka oss på morgnarna. De kommer aldrig mer slänga bort våra skatter som i deras ögon är skräp. De kommer aldrig mer peta på oss, klämma på oss eller stryka håret ur ansiktet på oss och säga "Du borde visa upp ditt söta ansikte lite mer".

De saker som vi önskar att de slutar med just nu, kommer vi vilja ha tillbaka då. 

Jag älskar min mamma. Jag behöver henne, nu och i framtiden. Jag är beroende av henne. 

Jag uppmanar oss allihopa att ta hand om våra mammor, precis som de alltid har tagit hand om oss.

Jag har inget liv.